Tisdag 23 mars, 2021
Elsa Hörling, sammanfattar hur Per-Anders kärlek till filmen som konstform följde honom livet ut.
Per-Anders tyckte om att se film, och han fick faktiskt möjligheten att göra det hela sitt liv.
Redan som pojke gjorde han vad han kunde för att få gå på bio. I hemstaden Luleå sålde han tidningen “Norrbottenskuriren” på söndagsmorgnarna för att få pengar att gå på bio, och han gick på båda matinéföreställningarna: klockan 13 och klockan 15. Hela sitt liv njöt han av att se “Vårat Gäng” och “Helan och Halvan”, för att nu nämna några.
Intresset för film höll i sig, och under Uppsalaåren gick han gärna på biografen Fyris som presenterade mera udda film.
Det föll sig alltså naturligt för honom att engagera sig i Sollefteå Filmstudio, när vi 1968 flyttade till Sollefteå och bosatte oss här. Han blev omedelbart medlem i föreningen, förblev medlem livet ut och köpte årskort även de år, då han av hälsoskäl inte kunde vara med om filmvisningarna. Att aktivt stödja studion var en självklarhet.
Han var intresserad av filmhistoria och för att låta medlemmarna förkovra sig däri, startade han 1977 studiecirklar i ämnet. Inspiration till innehållet fick han av material som tagits fram av SFF (Sveriges Förenade Filmstudior), och dessa cirklar pågick mera eller mindre regelbundet fram till 1984.
1978 började Per-Anders tillsammans med Ulf Burholm i Härnösand med regionala träffar som hölls först på Gålsjö Bruk sedan på Hola Folkhögskola och i dessa träffar deltog medlemmar i studior landet över. Detta blev en omtyckt aktivitet och den sista träffen ägde rum 2017.
Inom regionen utvecklades ett närmare samarbete med Sundsvall där Roger Teréus var ordförande.
Ulf, Per-Anders och Roger blev alla medlemmar av styrelsen för SFF och Roger blev efter en tid styrelseordförande.
SFF organiserade resor för besök i filmarkiv i olika länder, och för den filmhistoriskt intresserade var detta en guldgruva. Per-Anders uppskattade särskilt filmresan till Östberlin som gav en möjlighet att se hur man i Tyskland använde filmen som propagandamedel. Han tyckte, att detta kanske var den allra bästa rent innehållsmässigt sett. Den gav unika möjligheter att se det som inte längre fick visas offentligt. Och, de var i sanning skrämmande i sitt judehat.
Ända till sin bortgång såg han film; nu i hemmet på TV med stor bild. De sista veckorna fick han genom sin vän Per-Inge Pettersson möjlighet att se ett antal filmer regisserade av Mai Zetterling, och han uppskattade inte bara det intressanta innehållet utan njöt också av det fina fotot. Det var Sven Nykvist som stod för detta i flera av filmerna.
Detta är något av allt det som filmen har betytt i hans liv. För mig har denna korta sammanfattning erbjudit en kär tillbakablick på ett rikt filmliv tillsammans.
Elsa Hörling
